Peter Mandl - Skulptör från Prag och Påarp

By Emilie Wellfelt, Article in local newspaper Hallandsposten May 2006

"Det är en lång process innan man hittar det man vill ha"

PÅARP
I augusti 1968 invaderades Tjeckoslovakien av sovjetiska trupper. Pragvåren var över. Familjen Mandl flydde och hamnade i Laxvik där pensionat Utsikten inrättats som flyktingläger. Numera bor skulptören Peter Mandl i Påarp, en plats han kallar Paradiset.
För Peter Mandl handlade inte livet 1968 om politik och Kalla krigets maktspel. Under gymnasietiden hade han studerat vid glaskonstfackskolan i Zelezny Brod. Utbildningen ledde till två års arbete på glasbruk.

- Det var de bästa åren i Tjeckoslovakien.

Under tiden sökte Peter Mandl in till Konstakademin i Prag och 1968 hade drömmen äntligen uppfyllts - han hade blivit antagen. Livet kunde börja!

I stället ville föräldrarna att han skulle lämna allt och fly landet tillsammans med dem.

- De bönade och bad att jag skulle följa med. Jag satte mig på tåget och åkte 20 mil för att fråga professorn på konstakademin om råd - han var som en gud för mig. "Åk", sa han, "när som helst är du välkommen tillbaka till mig".

Peter gjorde som professorn sagt och anade inte att det skulle dröja till 1989 innan de politiska omständigheterna tillät att han återvände till Prag. Då sökte han upp professorn som berättade att Peter Mandls pappa kontaktat honom den där dagen för 20 år sedan. Medan sonen satt på tåget hade pappan ringt och bett professorn att inte uppmuntra pojken att stanna.

- Jag blev manipulerad, säger Peter Mandl med en hård ton i rösten. och fortsätter:

- Men så småningom har jag kommit fram till att föräldrar ibland kan ha rätt.

Ett blött vårregn faller den dagen jag åker för att intervja Peter Mandl. Han tar emot vid grinden med stort paraply

i handen och en leklysten schäferkorsning snurrandes runt benen. På tomten står ett par av hans kvinnor: bronsstatyerna av figurer som strävar, eller svävar, med rörelse i höftpartiet och gärna lite motvind i håret, har blivit hans signum.

Men, för Halmstadborna är Peter Mandl kanske mest känd för glasskulpturen Neptunus som står med fötterna

i fontänvattnet vid Norre port. Den skulle Peter Mandl helst byta ut. Neptunus står still, numera söker skulptören rörelse.

Inne i ateljén flödar ett ljus som har studsat mot havet. Här arbetar Peter Mandl, först med pennan.

- Jag skissar och ritar väldigt mycket. Det är en lång process innan man hittar det man vill ha.

I nästa steg kommer tunnorna med lera fram. När den tvådimensionella förlagan skulpteras gäller det att formen fungerar från alla håll.

- Det är lättare att måla, säger Peter Mandl.

Ändå står han vid kavaletten och arbetar med leran.

När familjen Mandl flydde från Tjeckoslovakien hamnade de efter en tid

i Laxvik, där pensionat Utsikten har blivit flyktingförläggning för ett femtiotal tjecker.

- Vår situationen går inte att jämföra med hur flyktingar har det nu. Efter fyra månader hade alla som kom till Laxvik fått jobb och lägenhet. Ägaren till Malcus bjöd hem folk på te för att han behövde arbetskraft. Min bror som hade avbrutit sina gymnasietudier i Prag började skolan i Halmstad. Han fick bo

i stan hos familjen Fagerström, föräldrarna flyttade ut ur sitt sovrum för att lämna plats åt honom.

- Kan du tänka dig något sådant hända i dag? Den familjen blev våra första svenska vänner.

En dag frågade chefen för flyktingförläggningen i Laxvik: "Peter, willst du nach Stockholm fahren?".

Med några teckningar under armen kom Peter till Konstfack där han visade sina arbeten för rektor Åke Huldt. Nästa dag började han som specialelev och var kvar på skolan i fyra år.

- Jag beundrade Åke Huldt. Han var urtypen för en engelsk gentleman. På den tiden på Konstfack var det mycket Mao-bilder, skrik och gap. Åke gick lugnt förbi med pipan i munnen.

Rektorn hjälpte senare Peter Mandl att få komma till Orrefors.

Inne i boningshuset i Påarp blommar det av färgstark cyklamen och genom fönstren syns hur hav och himmel möts i horisonten. På väggarna hänger bilder, både andras och egna. Där finns också skulpturer. Förr gjorde Peter Mandl upplagor på tre när han gjöt brons. Nu är han uppe i sex exemplar. En behåller han själv.

- Som ett slags pensionsförsäkring, säger han.

På och i bokhyllan står glasvaser och skålar, formgivna för att produceras av Orrefors eller Kosta. Redan som 15-åring på glasskolan

i Prag hade ju Peter hittat glaset som sitt uttrycksmedel. Där låg hans framtid, karriären. Men, de svenska glasbruken ratade hans idéer.

- Det gick inte så bra för mig, säger Peter Mandl. Det jag gjorde ansågs inte tillräckligt svenskt.

En nytillsatt vd på Orrefors avbröt samarbetet helt, på ett sätt som lämnade mer än en tagg av bitterhet.

- I flera år kunde jag inte se en glasaffär. Jag var tvungen att titta bort, säger han.

I stället för att arbeta som glasformgivare försörjde sig Peter som slöjdlärare i Stockholm. Parallellt höll han på med eget skapande, men i brons i stället för glas.

Nu, i efterhand, när han betraktar prototyperna från Orreforstiden, håller Peter Mandl med om att de inte är svenska i sitt uttryck, snarare böhmiska.

- Men Nationalmuseum i Stockholm köpte en vas.

I skillnaden mellan det som går hem

i Prag och det som fungerar i Stockholm ligger gåtan som Peter Mandl ständigt konfronteras med.

- Förr blev jag sur på mina kolleger. När jag visade konstböcker med tjeckiska konstnärer som jag avgudade var de totalt likgiltiga. Jag fattade inte vad som var så bra med konstnärer som Carl Larsson.

Efter snart 40 år i Sverige tycker Peter Mandl att han fått ett annat seende. Det finns något svenskt - och något tjeckiskt - men det är svårt att sätta fingret på vad det är.

- I Sverige känner jag mig som tjeck, och i Prag känner jag mig som svensk, säger han.

När vi druckitandra koppen turkiskt kaffe i köket i Påarp dyker Peters hustru Gunilla upp. Hon ska iväg på ett möte men ska först ordna mat. Peter och Gunilla träffades i Stockholm 1969. 1974 flyttade de ihop i en lägenhet i Rågsved. Då var första barnet på väg.

- Vi tyckte det var ett fantastiskt område när vi flyttade dit. Men det var Drogsved vi kommit till, och när barnen kom upp i tioårsåldern ville vi inte bo kvar.

1986 hade Peter Mandl en utställning på Stadsgalleriet i Halmstad. Han satt själv och vaktade i tre veckor och tyckte att det var så trevligt att han ville stanna. Familjen köpte ett litet hyreshus i lasarettsbacken i Halmstad.

- Det var sommar och vi låg på stranden bland alla turister i Tylösand. Vi hade hus, men inte jobb.

Ett halvtidsvikariat som slöjdlärare dök upp till Peter, samtidigt hade Gunilla tur och fick fast arbete som fritidspedagog. Sedan 1988 har de klarat sig på Gunillas fasta lön och Peters inkomster som konstnär.

- När det är som värst brukar det ordna sig på något sätt - men man kan inte lita på det. Vi har aldrig haft trygghet, å andra sidan vet jag inte om man hade jobbat lika hårt om tryggheten funnits där.

Efter mycket letande efter Huset - Gunilla ville bo vid havet, Peter ville ha en vettig ateljé - ringde en mäklare och tipsade om en fastighet i Påarp.

- Redan innan vi steg ur bilen sa Gunilla att "här är det".

EMILIE WELLFELT