Skulptören Peter Mandl

By Olle Bergquist

Berättelser om människan i med- och motvind

Det är inte vanligt med något statistiskt, ett stillastående, i Peter Mandls skulpturer men det finns även i de arbeten med antika hänsyftningar som jag koncentrerar mig på här och det finns i andra skulpturer och i hans teckningar och glasskapelser. En staty som heter Andromeda - jag ska strax förklara de antika syftningarna - skildrar ett stilla begrundande och Tre gracer betraktar stillastående varandra - springer man så ser man inte ordentligt. Kring en Minerva rör sig vinden ganska makligt. Odeysseus´ fru Penelope ser stilla och tålmodigt lugnt ut mot havet och Ifigenia har ingenstans att ta vägen och knappt Pythia, Delfis gudomliga medium, heller men så: om Ariadne blåser det, Minerva roterar verkligen: Psyche är alltid kringblåst. Rörelse, stark rörelse, sällan i medvind, utom i tankens förlängning. Galatea, hon som förvred huvudet på cyklopen Polyfemos eller Pygmalions staty som konstnären med gudarnas hjälp fick liv i, rör sig lite besvärat, Kassandra kämpar i motvind vilket vi vet, hon fick ju aldrig folk att lyssna på de väsentligheter hon ville tvinga dem att höra, Euronime har bara sin kropps smidighet att tacka för att hon inte far omkull. En annan antik kvinna tar spjärn mot allsköns vindar och Euneike griper efter ett stöd i vinden. Rörelse mest alltså. Och så länge det gäller de antika erinringarna är det också historiens vingslag som ställer till vinden som de skildrade gestalterna aldrig dukar under för utan står fasta i våra minnen. Det är ofta så. De gestaltar utsatthet, förtryck, öde, underkastelse, lidande men också kraft - och skönhet. De är arketyper i våra kollektiva minnen. De kan blåsa i denna historiens vindtunnel så att det hårda materialet flyger och de sida, tunga klädnaderna nästan hindrar framfarten, men alla dessa och många andra Mandls skulpturer skildrar egentligen segerns gudinna Nike och vinden får ge sig och kampen mot den upphör snart.

 

Mandls skulpturer, de är mest dem jag tänker på nu, handlar om detta och han rör sig fritt i både med- och motvind. Han rör sig också fritt i konsthistorien vilket är befriande att se. Till att börja med finns alltså antiken här. Varför är inte svårt att svara på. Så finns anknytningen till kubismens renodlade vinklar och fasetter och jag tänker också på skulptören och målaren Boccioni i den italienska futurismen, han som kunde spränga volymer, klyva och urholka, skruva till och abstrahera. Räknar jag upp sådana här saker innebär det ju ingen kritik, tvärtom. Konst kommer av konst och gör den inte det är det praktiskt taget inte fråga om konst, det som Peter Mandls arbeten verkligen är.

 

Olle Bergquist